Postkolonial kärleksdikt av Natalie Diaz

Ett folk som gör motstånd mot sin egen utplåning. För Natalie Diaz är det utgångspunkten i hennes Pulitzerprisbelönade diktsamling Postkolonial kärleksdikt. Hon blickar mot historien, den egna uppväxten i reservat, naturen och samtiden i ett möte mellan tre olika språk. Men samtidigt som dikterna skildrar såväl det närliggande som det institutionaliserade våldet är det berättelser fyllda av begär och queer åtrå.

I Postkolonial kärleksdikt utgår Natalie Diaz från ett ursprungsfolk som idag utgör mindre än en procent av befolkningen, och deras motstånd mot sin egen utplåning. Hon rör sig mellan missbrukande bröder och sagolika älskare, mellan ökennätter och fördämda floder. Genom dikterna rinner vattnet, den ursprungliga källan till liv, som inte går att särskilja från kroppen och som vägra varje försök att bli inhägnat. I mötet mellan tre språk – engelska, spanska och mojave – skriver Diaz en sorgsen och våldsam lovsång till queer kärlek i grymhetens tid.

Natalie Diaz är född 1978 och växte upp i Fort Mojave Indian Village vid Coloradofloden i Kalifornien. Hon debuterade 2013 med När min bror var aztek (på svenska 2020) och belönades med Pulitzerpriset för sin andra diktsamling, Postkolonial kärleksdikt. Diaz tillhör Gila-stammen, är tidigare basketproffs (bland annat i Malmö och Japan), undervisar vid Yale och Arizaon University, och är en engagerad aktivist för mojave-språkets bevarande.

Postkolonial kärleksdikt är översatt till svenska av Athena Farrokhzad och Adam Westman.